Gravstenen är på plats




Mammas sten kom äntligen till graven. 10 månader senare, men nu är den här. Känns bara otroligt märkligt att se hennes namn på stenen. Det känns inte ok någonstans och det är fortfarande inte verkligt. Kan inte ens förstå att det har gått 10 månader. Det är helt sjukt. Känns inte så länge sedan som jag pratade med henne. Nej allt är bara så ledsamt och overkligt. Fy fan. Undrar när det börjar att kännas någelunda lättare.
Stenen blev väldigt bra. Jag förstår att det är sabla jobbigt, men sakta lär man sig leva med sorg och saknad hur konstigt det än låter.
Jag vet hur det känns.
Mvh
Bengt