Deliciously

Tankarna är såklart många just nu. Försöker med att ta en dag i taget. Men jag som alltid kör överanalysering på det mesta, kan liksom inte koppla av riktigt. Har stort stöd från vänner och familj. Stöttar kring allt gnällande å tjatande hit och dit. För jag ältar, herregud.

 

Det har varit mycket dem här senaste veckorna och den här väntan gör en faktiskt smått galen. Jag står i kö för en koloskopi (som borde vara i nästa vecka). Dem ska kolla tarmen då och ta vävnadsprover på den. Efter ytterligare två veckor så kommer jag att få svaret. Jag utreds nämligen för något som heter IBD, vilket är en inflammatorisk tarmsjukdom. Dem har redan tagit en massa andra prover, som jag inte har fått något svar på. Men just den här undersökningen är verkligen det som behövs, för att dem ska kunna reda ut allt.

 

Skulle det inte vara detta, så kommer utredningen att fortsätta. Men är det detta, så påbörjas behandling direkt. Känns jobbigt oavsett. Att inte veta vad det är är jobbigt i sig + att börja om på ruta ett känns så enormt påfrestande. Men att få en diagnos som är kronisk, känns inget vidare heller. Speciellt då det kan bli snack om långtids dosering av kortison eller cellgifter. Pest eller kolera?

 

En dag i taget, å idag ska jag fokusera på att ta mig ut och hämta Freja själv för första gången på flera veckor. Theo ska till en kompis. Se hur det går...