Redan Mars (Lättar hjärtat)
Annika fortsätter att skicka meddelanden till mig och en massa bilder. så roligt.. De har paddlat och spelat beach volley.. sen så har de varit å kollat på en big buddha, hehe.. imorrn ska de snorkla. de va så brända i tis, så det blev inte av.. snart har de redan varit där en vecka.. tiden går fort... så fort..
idag var jag hos hela kroppen. satt och skratta åt mig själv? hörde när jag sa saker å ting hur dumt det lät? Det va iaf roligare än förra veckans möte då jag vart väldans ledsen..
Jag tar för mig för stort ansvar och jag märker det. Om en person inte vill saker å ting så ska jag bara låta det vara istället för att anpassa allt så att det blir till den personens bästa så att den personen vill komma..? Vill göra så att allt passar för alla och det går inte, världar krockar ihop och folk blir arga för att jag inte kan behaga den personen på det sättet han eller hon vill (men så kanske nån annan är/blir nöjd). Verkligen så sant! Vad får jag ut av det? egentligen? Ingen som är tacksam för det. Jag gillar ju egentligen bara att planera och få ihop det..
Om någon är sjuk så vill jag visa att jag bryr mig, jag vill åka över med en blomma eller kanske ge något uppmuntrande... Men vad är poängen med det? Mår jag bättre av det? jag vet faktiskt inte.. Jag vill bara visa att jag bryr mig om den människan.. Utan egentliga krav på den personen tillbaka. Om en människa är ledsen vill jag uppmuntra den personen, jag vill visa att jag finns där. Jag försöker hjälpa i den mån jag orkar, men oftast så sätter jag andras behov före mina egna, och det kanske inte är så bra?! För min del dvs.. Inte som det är just nu iaf.. Men jag är för envis för att lyssna på mig själv...
Alla förändras vi, alla tycker vi olika och oftast uppfattar vi saker och ting annorlunda än den andre. Jag ska alltid försöka förstå varför det blev som det blev då eller sades som saker å ting sades då? Men jag ska bara släppa det. Bearbeta igenom det och sen släppa det. Jag har en tendens att analysera det hela. ganska så mkt oxå, men jag måste hitta lösningar.. jag är fröken duktig...
Idag satt vi och prata om ilska och gråt. För när jag blir arg så¨går det oftast över till gråt. ilskan försvinner någonstans långt bort... Under all gråt. Jag kan inte stoppa det då det börjar. Men det beror tydligen på att det finns så mkt inom mig så att då jag får en slags känsla inom mig så brister det. Jag har blivit bättre på att hantera det nu, frågan om det är dumt? Jag ska bara låta det vara som det är, men jag kan inte acceptera själv att jag är ledsen... Förra veckan hos hela kroppen så började ja ju gråta så fort dörren stängdes. men ja kände det redan på morgonen att ja inte mådde bra.. sen när ja kom in där så brast det. Men sen så vägrade det att sluta... Jag försökte hålla tillbaka tårarna, känslorna, men då blir det bara uppstoppat.. Jag ska låta det komma ut.. Jag förstår hur hon menar.. Bara så svårt..