Du fattas mig!!!!
Klockan blev närmre 21 och telefonen ringde, trodde det var mormor som ringde från sjukhuset först för att hon skulle ringa om hon mådde bättre på kvällen. Men det var mamma istället. Hon frågade om J va hemma. Så sa jag, ja han står i köket. Hon sa, va bra för att mormor har avlidigt.. Ja ropa direkt på J och så fråga ja mamma om hon skämta. Hon sa nej, och så grät hon.. Jag grät och fick ingen luft, fick en panikattack och J fick ta över luren. Han sa, nu klär vi på dig och så åker vi till din mamma. Kändes som om allt gick i slomotion. Inte kunde jag röra mig heller för jag låg i soffan då mamma ringde med hemsk värk över hela kroppen. Försökte få igång benen medans ja skickade iväg mess till mina närmsta. Tog inte lång tid så ringde det överallt. Det blev kaos. Men ja uppskattade det kaoset även fast jag inte orkade prata med någon. Sen ringde det igen och då var det brorsan, så J gav mig luren iaf, han frågade hur det var med mig och jag kan ju inte påstå att jag hanterade det bra. Hörde på Putte att han inte heller mådde bra. Stackarn. Sa att vi var på väg så la vi på.
Kunde inte knäppa jackan för jag skakade så himlans mkt i kroppen, var nästan så att benen vek sig. Jag satt i bilen och hoppade, det vägrade sluta. Jag skakade från topp till tå. Jag grät och sen kom panikattackerna titt som tätt. Så kunde ja knappt ta mig ur bilen. J höll mig medans vi gick till porten där brosan stod och vänta. Sen när vi kom upp så satt E där oxå. Usch det var så jobbigt. Fick sitta ner i fotöljen och skakningarna fortsatte. De sa åt mig att slappna av, men det gick inte. Jag tyckte jag gjorde det, men det funka inte. J satt och försökte lugna mig, sen då han gick ut med hunden så tog brorsan över med att sitta och hålla mig i handen.
Vi åkte sen till huddinge sjukhus, det kändes så jobbigt och att komma in där var ännu värre. Så kom vi upp till avdelningen och mormors gamla säng var ju bäddad och tom, kändes så hårt. Läkaren skulle ta ett tag innan han kom, så då gick vi in till tanterna som mormor delade rum med. de var så glada att vi kom dit. de berättade för oss vad som hade hänt och allt hade skett stillsamt. så det var så skönt att höra från dem! de var så söta å rara oxå, lämnade mitt namn och min adress där, för de ville ha den. kändes så bra att veta det., Plus att läkarna hade ju tystnadsplikt, de fick inte säga att hon dött, så sköterskorna var så glada att vi sa det till dem och tanterna var glada oxå (fast ledsna då, men som en lättnad att få veta). De hade blivit lugnare i rummet efter vi hade varit där.
Sen kom läkaren och han var så jäkla bra. Tror att jag stressade upp mig så mkt att han skulle vara så dålig läkare som vi hade då morfar dog. han var verkligen helt dum i huvudet. Men han var riktigt bra, jätte trevlig och förklarade allt så jätte bra och lugn var han och han svarade på alla mina frågor som jag hade. Nej han var toppen, gjorde så att jag mådde mkt bättre efteråt.
Vi fick även se mormor om vi ville. jag visste inte om jag ville det, men ja gjorde det ändå. fick en panikattack och var tvungen att gå ut och försöka få luft. sen när jag hade lugnat ner mig igen så gick jag in igen och sa hej då mormor. Mitt hjärta brister av att veta att jag aldrig kommer att prata med henne igen. Kommer att sakna henne så enomrt mkt. Kommer att sakna våra samtal, vi prata ju annars varje dag. Det känns så tomt, jag känner mig tom, du fattas mig! Önskar att hon kunde komma tillbaka. Krama om mig för en stund, bara hålla om mig. Det känns så fel detta. Jag är så ledsen. Så förbannat ledsen... SAKNAR DIG!
usch :/