Deliciously

Igår hände något som jag inte alls var beredd på. Jag vart faktiskt riktigt förvånad. Dagen började inget vidare men med alvedon i kroppen så stannade ändå Theo kvar, för att få vara med på sin första st ericscup. Det var väl 12 matcher eller något. Kändes till och från som han stod och körde hela tiden. Han var liksom slut innan det ens började. Men han gav sig inte, han ville vara kvar. Vi gav honom nämligen alternativet att skita i det hela, då han uppenbarligen inte mådde ok.  

Men kvar vart vi. Match efter match körde han. Han bröt ihop och kom igen. Vägrade å kasta in handduken utan skulle bara stå där. Tillslut så vart han så arg, så det gick inte att prata med honom. Men efter den näst sista matchen så hände något. Vi satt och pratade och han sa helt plötslig, mamma jag tror du har rätt. VAAAA. Den får man ju inte så ofta. haha. Men helt plötsligt så stanna han upp och lyssna. Vi tog en paus och såg till att få honom med energi, vi kollade på andra matcher.  

Men sen kommer det stola plusset. Theo mötte en kille som var hur bra som helst. Efter matchen så kommer killen fram, aldrig sett honom förut. Men han kommer fram och frågar Theo om det var hans första tävling. Han berätta själv att han var helt knäckt efter dom första gångerna som han spelade. Han va förbannad, ledsen, frustrerad, allt på samma gång. Men han berätta även att han hade fäktats i 4 år. Så frågade han Theo hur länge han hade fäktats och Theo svarar ca 4 månader. Han ba, jag tävlade inte ens det första året. Så det kommer. Jag såg på Theo att han faktiskt tog åt sig. Vilka fantastiska människor det finns. Så jäkla snällt och peppa nån annan. stort!

På det så pratade vi med en av ledarna för vår klubb. Hon peppade Theo så sjukt mkt. Gud va bra att du är här Theo. Vilka erfarenheter du får. Det är så speciellt att tävla, läskigt och kul på samma gång. Man lär sig så mkt om sig själv och om annat som man inte tänker på.  Sen tog hon upp han som är etta i vår klubb. Hon fråga Theo om han trodde att han vann något från början. Theo svara såklart ja, men hon skakade bara på huvudet. Nej Theo, han förlorade massor, massor, massor. Jag tror inte att han vann på 5 tävlingar. Och vart är han idag Theo? Jo han spelar för Sveriges landslag. Men han har spelat i flera år.  

Vi kikade på olika matcher och så frågade vi runt hur länge dom hade tränat. Det verkade då vara som att dom flesta hade 2,3,4 år på halsen. Fanns ingen som var nybörjare. Jag tror då att poletten trilla ner för Theo. Ja för mig med. Jag trodde ju absolut att det skulle finnas fler nybörjare.  

Sen är det dags för sista matchen. Jag märker direkt att något har hänt, för han är tillbaka till sig själv. Hans hållning är grym och jag märker att han har ändrat fokuset helt. Han är glad och pepp och man såg att nu ska jag lära mig något. Han skulle möta bästa killen i gruppen och jag räknade ju med att han skulle åka på däng, rätt fort dessutom. Men det som hände var sån sjukt bra match från Theos sida. Ja, han förlora. Men det tog tid. Den andra killen fick kämpa lite. Han gjorde sån sjukt bra match att jag nästan började att gråta. Herregud, så stolt. Hans tränare sprang fram och gratta honom och lyfte honom till skyarna. Det här var den bästa matchen Theo, grymt bra. Hur bra som helst.  

Theo skadade handen två ggr med. Så nu har mammsen fått lära sig lite mer om kylspray med. haha.  Lillfingret svällde upp på ena och knogarna på andra. Han har lite blåmärken överallt med, men inget han klagar på faktiskt.  

Men vi gick därifrån riktigt glada och Theo var sjukt nöjd. Dessutom så vann hans kompis hela skiten. Så kul! Så vi stannade och hejade på honom med innan vi åkte hem. Theo var så trött, mörbultad och super lycklig.