Jag springer mellan hemmet och södersjukhusets intensivvårdsavdelning.

Det har varit ett par utmattande veckor, ja egentligen månader. Men det är nu som det har ökat i intensitet och det har varit helt och hållet förjävligt. Jag har suttit i telefonen större delen av tiden. Ringt alla samtal som jag kan komma på. Det är tur att jag ärvt den här envisheten (i alla fall i detta fall). Det är jobbigt att se på när en anhörig mår så dåligt.
 
I fredags hände det iaf, jag fick igenom allt. Men nu strävar vi i ovisshet. Jag springer mellan hemmet och södersjukhusets intensivvårdsavdelning. Jag ringer dom när jag inte är där. Jag har svårt att sova, huvudet går på högvarv. Sen såklart är jag ju fruktansvärt ledsen. Idag vaknade jag med ilska, mest för att allt har gått till på ett felaktigt sätt, och jag är 80% säker på det. Men jag vet inte om jag orkar med en anmälan. Inte just nu iaf.
 
Så idag väntas ännu ett besök. Ska göra mig i ordning och så ska jag bege mig dit..

Mina fina kommentarer

Lämna gärna en kommentar

Vem är du?:
Här ofta?

E-mail:


Din söta blogg:


Skriv något skoj till mig: