2 år har ju gått sen den där morgonen. Den där morgonen kommer jag aldrig att kunna glömma, förtränga. Jag kommer fortfarande ihåg den som om det var imorse. Usch det var så jäkla tufft. Och stackars barnen. Theo som var så ledsen och Freja som var så liten, men konstant ropade på honom, efter honom. usch det var hjärtskärande. För hela familjen. Tänker fortfarande en massa på honom, saknar honom liggandes här på golvet bredvid mig. Promenaderna. Blir liksom inte samma motivation utan honom.
