Dag & natt..
Igår kväll hände det äntligen. Mamma fick byta avdelning. Sköna är ju att dem kommer in och säger, nu ska du flyttas, dags att packa. Dvs ingen hjälp fick hon ens att plocka ihop alla sina saker. Så hon vart ju lite stressad. Fick hjälp av patienten bredvid. Tur att det finns omtänksamma personer.
Det må vara personalbrist här och var. Men har aldrig varit maken till latare människor. För ja dem är lata. Så ofta då jag kommer ut i korridoren då en handfull människor sitter i personalrummet och snackar och kollar sina mobiltelefoner (eller som i fredags då det säkert va 10 pers där inne). Eller så står dem och snackar och skrattar om annat än sjukvården. Alltså pratar så att det tom stör patienterna. Men när man ringer på knappen för att få smärtstillande, så kommer det ingen.
Igår fick hon äntligen kommer ner till den andra avdelninen, raka motsatsen. Fina renoverade rum, AC, tv i taket och radio på rummet. Hon ligger själv i rummet, det kan komma en till, men just nu är hon själv, egen toa och snäll personal. Det är som natt och dag. Helt sjukt. Vi pratar från våning 3 till våning 1. Galet! Det är nästan skrämmande hur det kan vara sån skillnad.