Målning...
I julas så fick jag en målning av Annika. Den fick ligga i påsen ett tag, då jag knappt kunde kolla på den utan att börja gråta. Just nu har inte tiden läkt mina sår, men har lärt mig att hantera sorgen bättre. Har fortfarande lätt till gråt och tror att små ljud är hunden, att jag ser honom, att han ska ha lite korv eller blodpudding. Fortfarande ofattbart att min hund står i fönstret i en liten låda. Theo pratar om Ludde uppe bland molnen, hur han skrattar och ler. Till och från kommer gråtperioder även för Theo där han säger att han saknar honom och önskar att han var här istället. Det är hårt.
Tänkte iaf att jag skulle försöka hitta en plats åt tavlan. Men ramen måste bytas ut innan. Anledningen är att ungarna gillade bilden så mkt, att dem snodde tavlan och hade sönder ramen på baksidan. Hey man får väl vara glad att tavlan ändå är kvar?!?! Måste lära mig att aldrig vända ryggen emot mina barn, någonsin!
Tack Annika för bilden, den kommer aldrig att lämna oss ♥
Vad skönt att du gillade den!! Jag ville hedra honom på något sätt, och jag kunde nästan inte tänka på annat än att rita av honom. :) och att barnen snodde den tar jag som en komplimang.. :D kramar!