Ja andningsuppehållen dem fortsätter. I natt var det väldans mkt. Man kan ju inte ens somna om då man vet att hon har sådana. Tillslut somnar man av trötthet. Springer in och kikar på henne då och då. När hon sover längre än vanligt vaknar man med magsår och springer in för att se att hon andas. I natt då jag kom in så gjorde hon inte det. Hon vaknade dock till som vanligt och snusade vidare. Att jag inte har fått en hjärtinfarkt än är väl peppar peppar. Jäkla orosmoment. Vi har iaf fått en tid till samma läkare som vi gick med Theo för polyper, så vi ska dit den 22a. Hur långt är det inte dit? Tur att det kommer en massa annat roligt i mellan, men nätterna är långa och plågsamma måste ja väl säga. Så dagarna blir sega, hemskt trött! Mitt lilla hjärta, älskar dig så ♥