Deliciously

Bilden är googladVill bara tacka alla för dem värmande kommentarerna som jag fått iom min hunds bortgång. Både här i bloggen, på fb, sms och telefonsamtal. Tack för alla dem värmande kramar jag fick i lördags under eventet. ♥

Ludde vart dålig under natten och flåsade. Jag var nere på golvet med honom och lugnade ner honom. Vi kramades och pussades. Klockan 6 försökte jag få ut honom i hallen, märkte då att han hade problem med att gå. Han såg sne ut och det verkar som om han fått en stroke. Jag pratade med honom, klappa honom. Försökte få i honom vatten. Han tunga vart så snabbt torr, sen gick den till vit på nolltid. Jag och mannen stod över honom medans han tog sina sista andetag. Mannen försökte att trycka igång hjärtat, men det gick inte. Han var borta på nolltid. Min älskade hund. Han vart 12 år nu den 1 nov. Det gick så snabbt och veterinären tror inte att han led. Dessutom så fick han gå bort hemma, med oss nära. Han var så lugn.

Jag kan bara inte förstå att han försvann. Veckan innan fick han så sjukt bra kritik från veterinären att han var en av dem mest pigga och muskelösa 12 åring som hon stött på. Han piggnade dessutom till under veckan nu och lekte med ungarna som vanligt och var bara allmänt glad och pigg. Veterinären som ringde upp mig igår och beklagade sorgen, sa sig ha fått en chock då hon fick höra att han gått bort.

Det är ett sånt stort hål han lämnar efter sig. Han är ju min bebis, min första. Har haft honom sen han var 10 veckor. Han har funnits där längre än min familj. Jag köpte honom efter gymnasiet. Jag har tagit detta så hårt. Det är tur att man har familjen/barnen som tar tankarna lite bort från allt, tröstar oändligt. Det bara värker i bröstet. Värker då Freja ropar efter honom, värker då Theo genom hans bearbetning pratar om hur Ludde dog, han är död, han dog, han finns inte, han är i Nangijala. Det är svårt att någon är borta, så hastigt. Jag känner mig inte hel just nu.