Deliciously

Väl upp på Bb så fick vi ett familjerum som vi bad om. Kanon. Men trångt var det som sjutton. Jag fick bara ligga ner eftersom jag fortfarande var bedövad ordentligt. Hade inte ont i snittet alls och det blödde lite, men va helt normalt enligt sköterskorna. Va inte mkt alls. Snyggt plåster hade man på. Ja hade en kateter. Vilket ja tyckte va toppen. Hah. låter kaske sjukt. Men om man är van att springa på toa en gång i timmen då man va höggravid, så är det fasen skönt å slippa :P Dessutom så hinka ja ju vatten som en tok, så att inte känna sig kissnödig på 24 timmar va lööööövely :P

Mannen sprang som en slav, jag är törstig, jag är hungrig, freja ska byta blöja, jag behöver komma upp lite, kan du öppna fönstret - hah you name it. Men va skulle jag göra?? På kvällen kom två sköterskor in och gav mig mer smärtlindring inför att ja skulle få ställa mig upp. Som ja längta! Även om det är skönt att ligga ner så får man en otrolig träsmak i häcken. Tradolanen tog och så skulle ja upp. Herregud. Jag var sjukt tung. Kunde inte ta mig upp alls själv. Inte ens med armarna. Fasen sjukt. Å det va inte ett dugg skönt heller för den delen. Men upp kom ja tillslut =)

Morgonen därpå, dvs den 12e så ringde jag på klockan och frågade när katetern skulle dras ur. Hon sa snart. Det skulle komma nån och hjälpa mig med det, även att komma upp å sen gå å duscha. Längtade! Men hade däremot smått panik för jag kände mig ganska så hjälplös kvällen innan, när ja skulle upp, så ja trodde ja skulle få vara kvar på sjukhuset ett bra tag till då jag inte klarade mig själv. Ingen sköterska kom. Jag vänta och vänta. Ringde igen och det va som om dem försökte lugna ner mig i mitt tillfrisknande. Liksom ja ville bara upp och börja röra på mig så fort ja kunde, men dem höll mig nere.. Tillslut så tröttna jag på att vänta så jag tänkte prova själv. Mannen fråga om han skulle hjälpa och fråga om ja borde göra det där själv. Men jag sa att ja kan ju inte sitta hela dan och vänta på dem, det orkar ja inte. Jag måste upp innan ryggen och häcken går av.

Sagt som gjort så satte jag mig upp SJÄLV. Själv va nyckelordet här. För oj vilken skillnad från dagen innan. Visst det va bökigt då man inte hade nån som helst styrka i magen, men det gick. Däremot då ja satt på kanten så vågade ja inte ställa mig upp själv å katetern skavde. så ja ringde igen.. Hon kom in och jag sa. kan ni ta bort det här katetern nu så att ja kan sitta ordentligt. Å då kom dem! Bort med den och så gick ja upp å gick själv. Inne i rummet då. Kändes helt ok förutom en sjuk värk i revbenen. Ingen värk i snittet. Fråga om ja fick duscha och hon sa ja. Klarade det själv jag med. Klädde på mig själv. Gick en promenad i korridoren, hämta mat själv. Mycket nöjd! Freja fick klartecken att hon fick åka hem. Så då va det bara jag som va kvar..

Prova att ta mig upp å ner ur sängen själv och det gick kanon. Mådde inte dåligt på något sätt förutom värken i revbenen då. Lite trött kanske. På kvällen åkte mannen hem och jag vart kvar. tomt. Va på någe möte å precis då börjar Freja störtskrika. Hon som hade varit tyst under hela BB vistelsen annars.. Väldans typiskt. Gick in på rummet och mata henne. Kolla på nån serie (minns inte vilken). På laptopen som vi hade med oss. Bara satt där och stirra i taket och kände va gör ja här?

Gick väl 45 min å då kände ja ännu mera va fan gör ja här. Prata med mannen och då vart ja ledsen och sa, vad är det ja gör här som ja inte kan göra hemma i vår soffa? Så tillslut vart den där känslan så jobbig så ja ringde på en sköterska å fråga om ja kunde åka hem. Sa att såret såg bra ut, livmodern hade dragit ihop sig som den skulle, ja hade duschat, klätt på mig själv,, gjorde allt själv. Hade ingen smärtlindring förutom voltaren och alvedon som man åt 4 ggr per dygn. Något ja kan käka hemma. Hon sa att det va inge problem att ja åkte hem om ja kände mig bättre då - vilket ja gjorde. Så jag packade ihop mina saker och mannen och Theo hämtade mig.

Att gå från det där sjukhuset var det bästa! Bara få komma hem och slå sig till ro. Känna sig mer bekväm (för ja hatar sjukhus). Va super nöjd! Morgonen därpå så ringde även sjukhuset och fråga hur ja mådde. Va ju super trevligt. Visst det var rutin för deras del, men för min del kändes det ändå väldigt omtänksamt. Uppskattades, även om ja mådde bra..

Har sen ks aldrig haft ont i snittet. Aldrig. Känns super skönt. Däremot så hade ja mkt besvär  av mina revben dem första två veckorna. Läkarna trodde det berodde på trycket vid ks - då dem skulle få ut henne. Men eftersom ja inte hade feber så fick ja gå med det - å gick det inte över så skulle ja komma tillbaka.Men det gick över tilll slut. När revbenen lättade så fick ja ont övanför snittet. Hade känt av det tidigare å trodde det va snittet som gjorde ont, men det va en dm ovanför på höger sida. Men det är en massa muskler å nerver som kapas av, så dem gör ont då dem läker. Den smärtan vart dock värre å värre. Tom grät då å då. Men jag började lugna ner mig hemma mer och mer och då släppte värken allt eftersom. Visst kan känna av den nån gång, men då vet ja att ja måste lugna ner mig (även om ja tycker att ja inte gör så mkt)...

Tänkte köra ett inlägg sen om tiden efter, men det är oxå en lång historia, så det är lika bra att göra ett till inlägg om det sen :P