Deliciously

Ja men då tänkte jag skriva lite om min förlossning den 11 april. Jag och mannen åkte in till sös så att vi var där till 7,10. Vi fick byta om till ursnygga kläder *Asg* Verkligen ursnygga. Bjuder på den fina bilden på mig. Jag och mannen skojjade runt då vi såg urlöjliga ut. Däremot så hade ja ju lätt tagit makens kläder istället för dem ja fick. Herregud *S*

Klockan 8 åkte vi ner till salen där vi skulle vara. Fick ursnyggt hårnät (som om man inte va tillräckligt snygg innan). Barnsköterskan va super trevlig som vi hade och det va ett helt gäng där nere som tog emot en. Jätte snälla. Satte mig på sängen och fick dricka något för magen. Gahhh äckligt! Jag hade väldans mkt halsbränna under graviditeten så därför fick ja sånt. Smaken som la sig i munnen, juck! Beskt eller nått sånt. Blir bara äcklad då ja tänker på det :P

Dem koppla en massa slangar och så. Tyckte dem va överallt. Dem kolla blodtrycket, dem kolla hjärtat. Stack mig i handen för det va någe som skulle in där med. Va liksom hysteriskt. Jag var fortfarande väldigt lugn, kände inget pirr eller något sånt. Mådde nog mer dåligt av det, att pirret inte va där. Kunde ja inte bli nervös??

Det fortsätter å strömma in människor. Jag vet inte hur många vi va där nere alltså.. =) Alla super glada och trevliga. Narkosläkarn kom ner och så var det dags sen för epiduralen. Den jag var mest nervös för, men det gick så bra då ja födde Theo, så det kändes ändå lugnt. Skulle sitta i en viss position och guuuud så lätt det är med en mage i vägen *S* Nästan så att ja kände irritation mot läkarn, som va en han. Kan väl tycka att dem inte riktigt förstår alla gånger att det är inte så jäkla lätt att sitta "just sådär".

Han la bedövning som han sa skulle svida till, vilket det inte gjorde. va hur lugnt som helst. Sen skulle han lägga epiduralen och då tjånga det till i ryggen på mig. Han kom åt en nerv. Sen ska man försöka förklara vart man har ont då det strålar från rygg ner i arslet. å peka får man inte göra.. Han stack mig 8-10 ggr. Dem sista gångerna vart ja svimfärdig. Jag grät så gott ja kunde. Det va liksom som om nerven kom i kläm så ja ville gråta, men ja kunde knappt andas, så det gick inte å gråta fastän ja ville. Jag som stressar upp mig så jäkla lätt med va helt urflippad (kändes det som) under dem sista gångerna.. Kände bara att får han inte in den snart så får dem söva mig, så enkelt är det. Mosa stackars sköterskans hand. Bad om ursäkt för att ja klämde så hårt då ja kände att dem va liksom som mos då ja släppte efter. Ooops. Efter mkt om och men så la han mer bedövning och sen gick det galant. Kan väl tycka att han kunde provat det innan den 10e gången (om han inte stack mig mer).

När jag sen fick lägga mig ner så va ja så ruggigt slut. asså värre slut än en förlossning. va helt sjukt. Han som satte epiduralen va jätte trevlig å prata med mig väldigt mkt och förklara och fråga mig en massa frågor om hur ja mådde å så. Fick nån syrgas slang i näsan med. Läkarn frågade mig, känner du nån skillnad mellan den här och det här. han tog en kall bomullstuss på armen och sen på magen. ja sa nej. han sa, då väntar vi lite till.. å så höll han på några ggr. sista gången så sa ja. känns mkt mindre på magen men ja känner fortfarande att dem drar med tussen på magen. Var på han sa att du kommer ju att känna va dem gör, men du kommer inte att ha ont. Å då fick ja panik. För jag kände att jag vll inte känna hur kniven sprätter upp min mage även om ja inte får ont. Men så var det ju inte! Jag övertolkade väl det hela - eller så sa han det lite väl klumpigt..

Dem sa att dem skulle informera mig hela tiden va dem gjorde, men det tyckte ja inte. Jag vet att dem sa att dem hade börjat. Men inte så mkt mer än så. Fick kolla mot mannen hela tiden då man såg reflektioner av magen i lampan som dem hade ovanför operationsbordet. Jag som hatar sprutor och blod ska ju inte kolla dit. Helt plötsligt så mådde ja akut illa och fick då en syrgasmask istället. Då försvann det. Men det va slangar överallt så ja kunde knappt röra armarna, masken för nyllet å så själva separationsfilten (mellan mig och operation) i ansiktet. hysteriskt.

Helt plötsligt så försvann min luft, fick yrsel och ja kunde inte andas. Sa till nån (vet inte vem), nu får jag ingen luft. Var på en som opererade mig säger, neeej ja vet - försök å andas ?????????????? Förlåt? Hon låg liksom över mina revben kändes d som å tröck ner lungorna lr va fasen hon gjorde.. Han knappt ta ett andetag förrän hon gjorde det igen oh då va det ju ännu värre.. Om man liksom inte hade panik innan så fick man ju det nu. Nu ska ja inte skrämma upp alla er som ska köra ett ks, för detta händer inte alla! Någon sa sen att det berodde på att hon låg så högt upp, så då måste man göra så. Å det kan ja ju tänka mig då ja kände av revbenen en massa i slutet av förlossningen å att hon va väldans högt upp veckan innan då vi gjorde ett extra ul på inskrivningen.

Nån sek går å helt plötsligt hör ja ett skrik.. Heeeeeelt overkligt. Tårarna börjar spruta å ja frågar (väldigt ologiskt) om det är vårt barn?`(haha, komiskt nu i efterhand). Mannen säger ja! Freja hade börjat skrika redan innan hon va ute helt ur min mage.. Men ja sa, jooo det har känts som om hon velat ut - bara inte åt rätt håll. Så nu e hon väl glad. Fråga om det va en tjej och INGEN svarar.. Vill påpeka om att ja såklart hade fått infon att hon mådde bra innan.. Frågade en gång till, inget svar. Kolla på mannen och han försökte hänga med vad som hände.

Poof säger det så kommer vår bm med en unge på sidan.. ehhh ?? tänker fortfarande är det hon? lr vadå? tror tom ja frågade maken om det. Under en vanlig förlossning är du ju med hela tiden och vet när ungen är ute, man känner det. Här känner man bara bök bök i magen sen kommer det en unge på sidan.. Man är helt lost! Plus att ja va så slut efter preppen till operationen å illamåendet så ja hajja ingenting. Jag tyckte att det va en väldigt olustig känsla. Andra tanken ja hade sen, guuud va stor hon är *s* Hon måste lätt väga 4,5.. Å va mkt hår..

Dem fråga ju om ja ville ta henne, men det ville ja inte. Kändes som om ja satt fast med alla slangar å syrgasmasken. Vet inte hur dem tänkte att ja skulle hålla i henne då ja knappt kunde röra mig. Så ja sa att hon ser ut att ha det mysigt hos mannen, så låt henne va där - så tar ja henne sen på uppvaket. Mannen håller i henne å ja tänker. Guuud va lik hon är Theo. Men vart fasen kom dem där läpparna ifrån? Hon hade asså världens läppar (dem va svullna då dem kom ut, men la sig sen - nu ser dem ut som theos - det visste man ju inte då). Lite mera hamsterkinder. å hon vägde ju inte 4,5 utan 3,5.. ha ha..

Dem sydde ihop mig (vilket ja minns nada av - för man kolla bara på Freja å hängde mer där). Gick snabbt va ja minns. Sen rulla dem mig å hade sig. Ja kände nada. Fick en skön säng och då gav mannen mig freja. Åkte till uppvaket där vi iaf va i två tim. Inte fick man dricka heller. Tydligen kan man ju spy eller någe sånt. Men ja va uttorkad som ett as, så en liiiiten kopp vatten va gudomligt! Hon sa åt mig att vicka på fötterna - se om ja kunde det. Men det kunde ja inte.

Det vanligaste var att bedövningen släppte i fötterna först, men för min del så släppte det i magen. Så jag fick smärtlindring väldans snabbt och pooof så va ja borta. Sjukt törstig - sån törst så att man känner att det inte försvinner hur mkt du än dricker. Hade fått tradolan. Ja hajjar inte att när va sjukskriven och dålig så tog ja 8 sådana tabletter om dan. riktigt läskigt.. (2006-2008). Man blir verkligen hög och super trött.

Om jag fick välja mellan att ha kört en vanlig förlossning eller ks så hade ja utan tvekan valt förlossning. Även om ja hade en väldgt lång förlossningsskede med Theo (går att läsa om här). Jag tar det alla gånger. Tyckte inte om ks alls. Mådde så mkt sämre än då jag fick Theo. Dessutom när jag hade fått Theo så hade ja världens adrenalinkick, något som ja inte alls hade denna gång. Nu va ja helt utmattad åt att ha spänt mig, mått illa, slangar, tappat andan, allt som hände å man hajja ingenting. Va bara väldigt utmattande.. Däremot så vet ja ju att ja inte kunnat varit med en vanlig förlossning (om det nu är till nån tröst). Jag hoppas att en dag kunna få lite mer perspektiv på det hela och tycka att det var ändå ok med ks. Men just nu känner ja inte så.

Ställ gärna frågor om ni undrar något. Tänkte göra ett till inlägg sen om hur det gick efter vi kommit i från uppvaket. Men det är ju en ny historia som är väldans lång :P Därför blir det ett till inlägg någon annan dag..