Angående kejsarsnittet...
Anne Geddes tar sååå otroligt fina bilder på barn.. Myyys!
Jag skrev kanske lite luddigt då jag gick ut med att jag väntade barn. Det luddiga var att jag skulle få kejsarsnitt. Jätte många har frågat. Skulle skrivit om det tidigare, då jag fick så många frågor - men man hinner inte alltid med allt man vill göra.
När jag födde Theo så födde jag honom helt normalt. Det var inga problem med Theo eller med mig för den delen. Men på sista krysten som han kom ut så gjorde det så sablans ont. Så när dem väl la Theo på min mage så var jag inte glad av att se honom. Smärtan var så stark så, nej det var inte roligt. Moderkakan kom ut jätte snabbt. Inga problem där heller. Men när dem skulle sy för jag hade spruckigt. Då upptäckte min barnmorska att jag behövde en operation. Så dem lokalbedövade mig. Först då började jag känna mig hel igen och kunde njuta av min underbara son som låg på min mage/bröst.
Operationen tog nästan en timme. När dem var klara kom läkarn som sytt mig fram till mig och sa att jag inte borde föda vaginalt igen om vi ville ha mera barn. Jag var för trång och OM jag skulle föda normalt igen så kommer med största sannolikhet allt att spricka upp igen. Och läkningsprocessen kommer inte att vara lika bra. Dvs jag kan få men för livet.
Det som hände var att med sista krysten så rev Theos axel upp mig. Och hela ringmuskeln gick av. Det var iiiiiinte skönt. Jag hade problem att gå och sitta i två månader. Fick gå på 8 citodon om dagen. Men slutade med det då Theo vart så dåsig av dem. Så då gjorde det såklart ännu ondare. Toabesöken var en pina. Jag var tvungen att vara väldigt noggran med kosten och käka någe läkemedel som smaka som lotion. Fick inte bli hård i magen. Grät vid varje toabesök. Nästan så att jag blev rädd för att gå dit.
Fyra månader senare var jag på återbesök och då var allt helt läkt. Men tanken att föda vaginalt igen och få uppleva något värre och som kan bestå för en längre tid eller hela livet känns inte som om det är värt det. Därför blir det nu kejsarsnitt. Däremot vet jag inte rikitgt hur jag känner för det. är lite blandade känslor...
När jag födde Theo så födde jag honom helt normalt. Det var inga problem med Theo eller med mig för den delen. Men på sista krysten som han kom ut så gjorde det så sablans ont. Så när dem väl la Theo på min mage så var jag inte glad av att se honom. Smärtan var så stark så, nej det var inte roligt. Moderkakan kom ut jätte snabbt. Inga problem där heller. Men när dem skulle sy för jag hade spruckigt. Då upptäckte min barnmorska att jag behövde en operation. Så dem lokalbedövade mig. Först då började jag känna mig hel igen och kunde njuta av min underbara son som låg på min mage/bröst.
Operationen tog nästan en timme. När dem var klara kom läkarn som sytt mig fram till mig och sa att jag inte borde föda vaginalt igen om vi ville ha mera barn. Jag var för trång och OM jag skulle föda normalt igen så kommer med största sannolikhet allt att spricka upp igen. Och läkningsprocessen kommer inte att vara lika bra. Dvs jag kan få men för livet.
Det som hände var att med sista krysten så rev Theos axel upp mig. Och hela ringmuskeln gick av. Det var iiiiiinte skönt. Jag hade problem att gå och sitta i två månader. Fick gå på 8 citodon om dagen. Men slutade med det då Theo vart så dåsig av dem. Så då gjorde det såklart ännu ondare. Toabesöken var en pina. Jag var tvungen att vara väldigt noggran med kosten och käka någe läkemedel som smaka som lotion. Fick inte bli hård i magen. Grät vid varje toabesök. Nästan så att jag blev rädd för att gå dit.
Fyra månader senare var jag på återbesök och då var allt helt läkt. Men tanken att föda vaginalt igen och få uppleva något värre och som kan bestå för en längre tid eller hela livet känns inte som om det är värt det. Därför blir det nu kejsarsnitt. Däremot vet jag inte rikitgt hur jag känner för det. är lite blandade känslor...
Usch lät inte alls roligt det där! Förstår att det blir snitt denna gång!
Ja det var ju bra det iaf!