Det värmde..
Kan inte livet vara väldigt olustigt ibland. I rummet har vi en liten kille som precis börjat sitt liv, sen farmor som är på sitt avslut. Fick bara en sån obehags känsla då vi klev in i rummet. Hon ville inte se oss, jag antar för att hon inte ville visa sig i det skick hon var i. Man ville bara ta upp henne och krama henne. Säga att allt skulle bli ok. Hon kunde knappt prata. Dem gångerna hon sa något så gick det knappt att tyda orden. Hon prata lägre än en viskning. Hon har ingen ork i kroppen kvar, hon får inte i sig mat. Hon var så liten. Hon har konstant värk. Hon lever inget värdigt liv som det är just nu.
Efter att hon hade sagt till faster att vi inte skulle ha kommit, så fick hon syn på Theo som var väldigt intresserad av henne. Något som han drogs till. Han sken upp som en sol och började prata. Såg i farmors ansikte att det värmde hennes hjärta, såg ett leende på hennes läppar. Det gjorde allt för mig. Ville egentligen springa ut och gråta. Kände redan då vi var på väg in att det tog emot att gå där i korridoren. Det slog ju mig då att vi var på ett sjukhus. Man försöker ju hålla skenet uppe och visa att allt är ok. Men det är det ju inte.
Inte är det bara synd om farmor utan även faster som sitter vid hennes sida och vakar. Hon spenderar 8 timmar om dagen på stolen intill sängen. Det är tur att farmor har henne. Men så det måste ta på henne psykiskt. Att se sin mamma försvinna en liten bit för varje dag. Det gör ont i hjärtat. Farmor var knappt vaken under de timmarna vi var där. Hon sov igenom det mesta. Hon hade sån värk. Hon pratade i sömnen. Hon sa "nu dör jag snart". Fy fan. Det kommer att mala i hjärnan på mig. För hennes skull så önskar jag att hon får vila snart. Hon lider, ingen förtjänar att lida. Men hon kommer att fattas oss.
Den dagen hon kliver över till andra sidan...
Mmmmmm.... Livet är ju så, Min kära morfar gick bort dagen efter att vi fick Tindra, Det kändes verkligen som att dom bött plats med varandra... Det gick så hastigt att jag aldrig hann ta ett farväl, och det var inte riktigt läge att åka in till sjukhuset dagen efter en förlossning.
Min käraste mormor gick vidare nu i Januari...
Och hon låg inne på sjukhus i 4 dagar innan,
Och henne var jag och sa adjö till dagen innan hon somnade in... Och jag kan inte beskriva det bättre än dig själv... Man vill bara plocka upp dom
(dom är ju så små där dom ligger i sjukhus sängen) och lugna dom, säga att allt kommer att bli bra, Hur mycket dom har åstakommit i sitt liv, vad dom har givit oss, och lärt oss, att dom ska släppa taget, gå vidare och vända blad. oavsett om man är troende och på vad eller inte alls.
Så måste man medge att när man ser en käraste somna in och ta sitt sista andetag. Så är det ändå något magiskt som sker i detta ögonblick. Jag är absolut inte troende i en religös mening, även om jag tror på energier, och ett liv efter detta. Men lika väl så är det så svårt att mista nån,
som man håller kär.