Hemsk jäkla månad..

image1687
Jag vet inte vart jag ska börja.. Känner bara att den här jävla helvetes månaden som varit nu är bara rent ut sagt förjävlig. Riktigt förjävlig.. Har inte varit lätt överhuvudtaget. Inte ett skit som gått rätt.

En vän till familjen har varit dålig ett tag, men nu är det jätte dåligt. De tror inte att hon kommer att överleva, hon är inte kontaktbar alls. De har väl i stort sett suddat bort alla möjligheter som hon har till överlevnad. Det är bara så hemskt, få en att må sämre inombord än innan. Jag tycker bara livet kan vara så fruktansvärt orättvist. Min mammas väninna ska fylla 51 år i år. Ingen ålder alls. Tycker så synd om deras familj. Det känns som om det är så lätt att relatera till hur de känner, men samtidigt så kan ja anta att det är 1000 ggr värre. Det är deras fru deras mamma som är döende. nej usch, tanken gör mig bara så ledsen. Stackars dem. Får se vad som händer nu det här dygnet... Ber om ett under ska ske!...

Under den senaste månaden har tre personer som vi känt dött (om hon går bort nu). Det är ju helt otroligt. På det har killen fått sparken, ja har stukat tummen (om inte mer), min vän har fått barn (den roliga nyheten denna månad). Visst, mkt ont har lett till goda ting, det ska ja inte säga. Men det känns ändå som man inte kan uppskatta det roliga sakerna, de ljusa sakerna, för det andra tar över. Det tar över hela ens liv, hur man mår och hur ens vardag har sett ut den senaste månaden. Allt som haft med min mormors död har verkligen tagit över en totalt, så mkr man behöver fixa, förstod bara inte att det var så mkt.. usch.. Bara så less på skiten bara...
#1 - - Anonym:

Gumman! Verkligen inte din månad just nu! Det kommer att ordna sig! Enda vägen nerifrån är upp!
Jaa, den e från ellos. Jag tyckte den var okej.Gjorde mina ben smalare, och det tackar vi för. haha!
Va skönt att han var bra! Prästerna brukar verkligen veta hur man ska bete sig. Jag bara blev så avslappnad när vår präst pratade med oss.Han var oxå så bra. Vad skönt gumman...

#2 - - Nanó:

Usch, det måste vekrligen röra om ens känslor när nära och kära dör. Tur att inte en enda när eller kär gjort det ännu för mig. Eller är det tur? Det kanske skulle ha varit bnra egentligen att uppleva det som ung så att det inte blir som en chock senare i livet?